Senaste radioprogrammet om gemenskap!

Det här programmet som sändes 30 april tog nog längst tid att skriva. Jag hade många trådar som jag försökte få ihop. Jag visste vad jag ville få fram men inte riktigt hur, men tillslut gick det!
Och jag tyckte att det blev fint.
Lyssna här

Efter en kvällspromenad...

Denna vår ska jag se och känna. Inget ska ta denna vår ifrån mig.
Två års vinter utan vår, mycket finns att ta igen.

Jag går långa promenader i ljusa vårkvällar.
Scillan brer ut sig som ett blått hav och här och där lyser jublande påskliljor.
Kastanjens stora knoppar har brustit, gröna blad vecklas ut.
Och snart, ja snart tänder kastanjen sina vita ljus för mig!
Jag hoppas och ber att dom ska lysa ända in i mitt suckande mörker.

Jag följer dom med blicken.

Jag följer dom med blicken tills dom försvinner på sina cyklar. Varje morgon står jag där i fönstret. För att jag är orolig, nej inte så. Jag följer dom med blicken för att bitar av mitt hjärta finns där ute, fladdrandes iväg på tre små cyklar.

Jag följer er med blicken så långt jag når och kan.
Jag vill skydda så långt jag förmår.
Men min blick har en gräns och det bör vara så. Snart om några år är ni långt bortom min blick. Men lova mig då; gå varsamt fram med era hjärtan.
Håll dom lysande och varma, modiga och hoppfulla.
Ja, framför allt bevara era hjärtan!

Uppfällt parasoll!

Igår fälldes det gula parasollet ut! Vilken härlig seger, solen lyser och små, små ljusgröna blad syns på buskarna.
Vintern är förbi! Jag känner mig som en av det instängda gruvarbetarna som tillslut fick lämna sitt mörker. Jag överlevde, jag tog mig igenom den hårda vintern.
Det är som att vakna upp efter en mardröm; det var bara en hemsk dröm.
Nu ler ljuset vänligt igen. Nu sjunger koltrasten, nu cyklar barnen fort som vinden och nu springer Anna! Ja, för första gången på mycket länge så sprang jag så snabbt jag bara kunde.
I leken finns livet.

Artikel på Newsmill!

Läs min senaste artikel på Newsmill, klicka här

Två citat!

Jojo:
"Om det finns utomjordingar så tror dom nog att det är vi som är utomjordingar!"
Djupt tänkt! Allt handlar ju om vilket perspektiv man ser saker och ting ifrån!

Jojo sitter och läser att recept på en pannkakstårta:
"Nähe, det här tor jag inte på, det står att det tar 1 timme och 30 minuter att äta upp den. Det kan inte vara sant, det går mycket snabbare!

Att dela de små ögonblicken

Jag var på småbarnsteater idag på bibblan med lillkillen och lilltjejen.
Det var så härligt att se hur dom blev helt uppslukade av pjäsen! Härligt att höra deras skratt och sen se deras förskräckelse när ägget som det bråkades om plötsligt föll i golvet och gick sönder och sen lättnaden när det blev uppstädat och allt blev bra igen! Och så såpbubblorna som blåstes över dom!
Jag njöt så av att se deras inlevelse och fullständiga närvaro.
Det var flera barn där, många dagisbarn som också var helt inne i pjäsen och jag undrade om inte deras mammor och pappor hade velat se deras härliga ansikten. Jag kände sorg över att dom inte valt att dela detta med sina barn. Förstår dom inte hur mycket fint dom missar på en dag, på en vecka, på ett år!? Som aldrig någonsin kommer tillbaks igen?

Lilltjejen är nu drygt 1,5 år och så full av liv, det är mycket passning och ibland kan man nästan bli galen på allt hon har för sig; är hon inte i toan o plaskar så är hon på bordet!
Men åh vad jag älskar den ålder, nästan varje dag kommer nya ord (även engelska, hon har lärt sig säga "yes") Det är så mysigt att få en kram och känna hennes små knubbiga armar runt min hals. Jag är så glad över att jag får vara hemma med henne och dela allt detta!

På en del dagis har dom nu för tiden en dator påslagen i kapprummet. På skärmen visas bilder på barnen som personalen har tagit under dagen. Det är såklart uppskattat, föräldrarna får en inblick i barnens liv. Men på något sätt tycker jag att det är hemsk, det är ju bara en skenbar närvaro, inget verkligt möte sker mellan barnet och föräldern under dagen, inga starka band växer fram.

Men visst kan jag på ett sätt förstå dom som lämnar bort sina barn. Väljer du att vara hemma med dina barn förlorar du nämligen allt; du ses som en parasit av samhället, okända människor kan hoppa på dig och undra med uppfordrande stämma om det inte dax att barnen börjar på dagis snart, du får ingen eller lite uppskattning och du kan känna dig ensam och otillräcklig, för de flesta blir det väldigt knapert ekonomiskt och är du hemma tillräckligt länge åker du helt ur systemet och får varken rätt till sjukpenning eller a-kassa, du finns helt enkelt inte längre!

Men du vinner också allt! Du vinner ditt barns hjärta!