En ljummen vind mot huden
en mjuk och leende väg
Jag går mot Gud
Ras efter ras
drömmar i damm och grus
Jag går mot Gud
På ensamma vägar
branter och sten
Jag går mot Gud
I förtrolig närhet
flödande gemenskap
Jag går mot Gud
Smärtnätter i vaka
rivande ångest
Jag går mot Gud
Måtte varje steg gå mot Gud
varje rörelse
varje andetag
Och sedan till sist
Jag är i Gud
Det är detta
endast detta skönheten kallar mig till
Blommande grenar om våren
Havets rullande vågor
Kvällshimlens outsägliga färger
Ögats blick i det vackra
hjärtats blick i Gud
Skönhetens mening
Och smärtans mening undrar du
trasigheten
maktlösheten
övergivenheten
En väg mot Gud
stenig
sårig att gå
Det är detta
endast detta smärtan kallar dig till
Hudlös i smärtan
Hjärtat mot Gud
Att växa i helighet
Ibland i klara stunder ser jag alla förspillda tillfällen, så ofta de runnit mig ur händerna. Om och om igen har de lagts framför mig på min väg, hinder och svårigheter, stora som små. För det mesta har jag sparkat på det, suckat och ibland förtvivlat. Vad livet är orättvist, varför ska just jag behöva kämpa så? Samtidigt vet jag att Gud kan använda allt, inte minst svårigheter eller kanske särskilt svårigheter, för att få oss att växa närmare honom.
En gång sa du till mig något i stil med att du önskat att du levt ett mer heligt liv.
Den längtan är vacker och sann, för till det är vi skapade.
Och nej, det är inte för sent!
Tillfälle efter tillfälle ges dig nu, även om du kanske inte ser det så.
Tunga och frustrerande saker möter dig, så mycket du måste ta tag i som du bara vill slippa. Men vet att varje gång du möter svårigheter kan det bli en väg mot helighet. För helighet kan föds ur lidanden, helighet kan växa fram ur smärta. Men bara om vi ständigt vänder oss i tro mot Gud! Inför varje problem riktar vår blick och vårt hopp mot honom. Har honom för ögonen i stort som smått.
Och när det inte alls blir som vi tänkt eller vill, ja, det är de tillfällena vi kan öva oss som mest i helighet. När vi bara ser och känner hopplöshet, när vi känner oss utblottade, det är då Gud kan verka! När vi är och har intet, då kan han bli vårt allt. Det är då han präglar sin bild i våra hjärtan. Smärtsamt, ja, men med oändlig kärlek.
Helighet - att växa allt närmare Gud.
Vägen dit bär ofrånkomligt genom mycket bedrövelse. Så länge vi litar på oss själva och inte överlämnar allt, hur ska då vårt hjärta kunna vidgas?
Vad vi måste öva! Så många tillfällen Gud ger oss, om och om igen.
Och det är nåd!
(Nej, jag vet det känns sannerligen inte så, men han vet vad han gör!)
Så förtvivla inte. Håll hoppet högt och håll blicken fäst vid Gud som allt förmår.
Skönhet
En vacker stilla sång
solens sista sneda strålar
äppelträdets vita skrud
Väcker vemodet
värker längtan
En sällsam ton
vibrerar
det förlorade
I djupet urminnet
paradiset
Människa
till detta är du skapad
ditt sanna hem
flödande
skönhet
godhet
frihet
Evighetens ansikte strålar mot mig
Vårens jubel
slå ut
blomma
bli den du är
Väck min själs trädgård
Vet att skönhet finns
vet att godhet finns
vet att Han är
Förtröstan
Sällan använt
ett klädesplagg
långt in i garderoben
bortglömt
hånat
lite väl naivt
Vill våga ta det på mig
ikläda mig det
omsvepas
Förtröstan
Före trösten
långt innan du ens ser gryningsljuset
i mörkret
äger du trösten
Uttorkad mark
söndersmulad jord
ropande grenar
Förtröstan
Radikalt, skenbart dåraktigt
hoppet sedan länge skövlat
nedtrampat
Förtröstan
Segern i din hand
allt är redan vunnit
vad som än möter dig
Han blir ditt allt
ingenting skall fattas dig
Dagordningen av Éric Vuillard
Boken tar sin början i ett möte mellan Hitler och industriledare i Tyskland år 1933, målet är att få fram kapital till nazisternas maktövertagande. Och storkapitalet förnekar sig inte. En beskrivning av ett sådant möte låter kanske inte så spännande, men Vuillard skriver briljant. Sedan följer olika historiska nedslag som till exempel invasionen av Österrike. Händelserna levandegörs på ett mycket effektfullt sätt.
Men det är inte bara historia som skildras, mina tankar söker sig till vilka paralleller som finns idag.
Nej, historien upprepar sig aldrig i en exakt form,
men en sak är alltid detsamma, där kapitlet finns,
där finns makten - då som nu.
Tankar efter fastereträtt
Fikonträdet
Hugg ner
tålamodet slut
Utan frukt inget
existensberättigande
Trädgårdsmästaren ber bevakande
låt stå ännu ett år
han ska gräva och gödsla
Och trädet får stå
Så fint slut tänker du
trädgårdsmästaren räddar
dödsdömda trädet
tar villigt på sig arbetet
gräva och gödsla
Men vet du vad gödsel är
Har du förstått vad trädet nu ska gå igenom
När livet slänger dynga på dig
När mörker täcker din själ
När stanken är outhärdlig
Trädgårdsmästaren är där
Ur denna dynga min vän
ur detta mörka elände
hämtar rötterna sin näring
ur det svarta slår blommorna ut
Dyngan är nåd
är trädgårdsmästarens
omsorg
Och frukten
ja den kommer
när tiden är
Tror du trädet tänker
något vackert sker
i de hårda mörka timmarna?
Tror du gräset vet
snart ska det glittra i tusen kristaller
i nattens iskyla?
Kylan biter och spränger
Härda ut
enda tanken
Så kommer solen
förvandlar
Tistelbollar och nässlor
har klätts skinande
Under natten kopplar järnkylan sitt grepp kring din kropp
spänner och bänder
smärtan och sorgen
outhärdlig
alla varför
alla frågor
kommer åter och åter
Håll ut
under natten iklädes du
den gnistrande skruden
Och kronan sätts på ditt huvud
De åren
alla åren…
Alltid det första ljudet
skärande
skoningslöst uppvaknande
Alltid det sista
innan nattens oroliga färd
Någonstans mellan då och nu tonades ljudet ner
Omärkligt till att börja med
En morgon fanns inte ljudet där
En kväll var det stilla
Och koltrasten sjöng
Dock
ett envist lågt bakgrundsljud
Oftast tystat av dagens alla göromål
Utan förvarning tränger det upp till ytan
Växer i styrka - bringar mig ur balans
Minnen
Känslor
För att sedan sjunka undan
Jag är på en annan plats nu
men minnet av kvicksanden
vägen försvann under mina steg
ett bottenlöst djup
nej, jag glömmer det aldrig
Kroppen ropar ännu
värker
minns i varje muskel
minns pressen, tyngden
minns kampen
Längtar ömhet
helande
hugsvalelse
Hur kan de?
Hur kan de utsätta sin befolkning för det som nu sker? Hur kan de? Är de naiva? Vi såg det inte komma. Jo, de kom undan ett tag med att säga detta. Men nu, ingen - absolut ingen kan hävda att man inte kunnat se det komma. För ungefär tio år sedan läste jag om en libanesisk biskop som sa något i stil med att Sverige har alla ingredienser för ett inbördeskrig. Och detta var alltså redan för tio år sedan. Han undrade hur vi kunde göra så här med vårt land. Tänk, han såg det komma, men våra politiker har inte sett någonting eller snarare inte velat se.
Ett lands migrationen måste stå i relation till integrationspotentialen. Om man bortser från detta faktum är konsekvensen given, samhället kommer att brytas sönder. Nu är vi där med ett pågående lågintensivt inbördeskrig. Stundtals dessutom ganska högintensivt tycker jag. Det hade inte behövt bli så här. Inget av våra grannländer befinner sig i samma prekära situation. Visst, de har sina problem, men inte ens i närheten av Sveriges. De har under lång tid skakat på huvudet åt Sveriges dåraktiga styre - full fart mot isberget, kosta vad det kosta vill.
Statsministern säger att det är uppenbart att de inte har kontroll över våldsvågen. Jo tack, vi ser det, båten har sprungit läck och vattnet forsar in. Det skulle krävas betydligt mer omvälvande åtgärder än regeringens små duttande här och där. Att försöka täta läckorna med några trasor hjälper föga när båten håller på att sjunka.
De säger att vi alla måste kraftsamla och ta vårt ansvar. Jag liksom många andra kraftsamlar varje morgon för att gå till jobbet, kraftsamlar för att uppfostra barn, kraftsamlar för att få ekonomin att gå ihop. Räcker inte det? Skäms på er att vältra över de problem ni själva skapat i vanliga medborgares knän. Skäms! Det är inte en naturkatastrof som drabbat Sverige, då hade orden om kraftsamling varit på sin plats. Det som nu sker är i högsta grad självförvållat. (För övrigt har jag som ensamstående lyckats uppfostra fem barn som inte blivit gängkriminella trots att de periodvis vuxit upp långt under fattigdomsgränsen. Att skylla allt på socioekonomiska faktorer håller inte.)
Vad gör det med en hel befolkning som lever dag efter dag, år efter år med en underliggande rädsla? Är det min port som sprängs nästa gång, min son som blir rånad och förnedrad eller min dotter som blir överfallen och våldtagen? Rädda människor är lätta att styra, det såg vi inte minst under covid. Många lydde myndigheternas minsta vink, utan att tänka eller ifrågasätta. Är det det som är målet att vi ska leva i konstant rädsla? För då kan de med lätthet införa allt mer långtgående övervakning utan att någon protesterar, för det görs ju för den goda sakens skull. Vi ber om att bli övervakade. Och snaran dras åt kring alla utan att vi förstår det.
Varför tillåts gängkriminaliteten att fortsätta år efter år, regering efter regering? (För övrigt är höger- eller vänsterregering i stort sett detsamma, det är armar på samma kropp.) Kanske är de styrande själva inblandade i alltför hög grad? Rötan har ätit sig djupt in i samhällskroppen och har tentakler på alla nivåer i samhället. När man infiltrerat politiken och samhällsbärande myndigheter som polisen och domstolsväsendet, ja, då har man ett fast grepp om Sverige. Det kanske är den troligaste förklaringen till att gängkriminaliteten tillåts fortsätta och att åtgärder för att vända utvecklingen går med lusens hastighet i tjära.
Hur man på kortast möjliga tid förstör ett tryggt och välfungerande land. Om det fanns ett pris i denna kategori skulle Sverige vinna med lätthet. Landet har förvandlats till oigenkännligt. Detta är inte landet jag växte upp i. Detta är inte landet jag vill att mina barn ska växa upp i. Jag vandrar som en främling i detta landskap, sörjer vid ruinerna. Våldsdåd efter våldsdåd avlöser varandra, otryggheten breder ut sig som ogräs.
Hur kan de göra detta mot sin egen befolkning?
Jag förstår inte. Jag vänder blicken mot Gud och ropar.
Herre förbarma dig!
Kristus förbarma dig!
Herre förbarma dig!
