Kränger och knakar betänkligt.
Väldiga vågor.
Visst var det så att båten höll?
Säg att det var så!
Att hålla ihop
- att inte springa läck.
- inte krossas mot klipporna.
Visst var det så att vattnet sjönk undan?
Att skyn gnistrade i klara färger.
Säg att det var så!
Släpper ut min duva mot himlen.
Hopp och tvivel mellan två vingar.
Spanar mot horisonten.
Hon återvänder utmattad, tomhänt.
Kväll efter kväll.
En liten, bara en liten grön kvist i näbben ber jag om.
Darrande släpper jag ut min duva igen.
