Skönhet
En vacker stilla sång
solens sista sneda strålar
äppelträdets vita skrud
Väcker vemodet
värker längtan
En sällsam ton
vibrerar
det förlorade
I djupet urminnet
paradiset
Människa
till detta är du skapad
ditt sanna hem
flödande
skönhet
godhet
frihet
Evighetens ansikte strålar mot mig
Vårens jubel
slå ut
blomma
bli den du är
Väck min själs trädgård
Vet att skönhet finns
vet att godhet finns
vet att Han är
Förtröstan
Sällan använt
ett klädesplagg
långt in i garderoben
bortglömt
hånat
lite väl naivt
Vill våga ta det på mig
ikläda mig det
omsvepas
Förtröstan
Före trösten
långt innan du ens ser gryningsljuset
i mörkret
äger du trösten
Uttorkad mark
söndersmulad jord
ropande grenar
Förtröstan
Radikalt, skenbart dåraktigt
hoppet sedan länge skövlat
nedtrampat
Förtröstan
Segern i din hand
allt är redan vunnit
vad som än möter dig
Han blir ditt allt
ingenting skall fattas dig
Dagordningen av Éric Vuillard
Boken tar sin början i ett möte mellan Hitler och industriledare i Tyskland år 1933, målet är att få fram kapital till nazisternas maktövertagande. Och storkapitalet förnekar sig inte. En beskrivning av ett sådant möte låter kanske inte så spännande, men Vuillard skriver briljant. Sedan följer olika historiska nedslag som till exempel invasionen av Österrike. Händelserna levandegörs på ett mycket effektfullt sätt.
Men det är inte bara historia som skildras, mina tankar söker sig till vilka paralleller som finns idag.
Nej, historien upprepar sig aldrig i en exakt form,
men en sak är alltid detsamma, där kapitlet finns,
där finns makten - då som nu.
Tankar efter fastereträtt
Fikonträdet
Hugg ner
tålamodet slut
Utan frukt inget
existensberättigande
Trädgårdsmästaren ber bevakande
låt stå ännu ett år
han ska gräva och gödsla
Och trädet får stå
Så fint slut tänker du
trädgårdsmästaren räddar
dödsdömda trädet
tar villigt på sig arbetet
gräva och gödsla
Men vet du vad gödsel är
Har du förstått vad trädet nu ska gå igenom
När livet slänger dynga på dig
När mörker täcker din själ
När stanken är outhärdlig
Trädgårdsmästaren är där
Ur denna dynga min vän
ur detta mörka elände
hämtar rötterna sin näring
ur det svarta slår blommorna ut
Dyngan är nåd
är trädgårdsmästarens
omsorg
Och frukten
ja den kommer
när tiden är
Tror du trädet tänker
något vackert sker
i de hårda mörka timmarna?
Tror du gräset vet
snart ska det glittra i tusen kristaller
i nattens iskyla?
Kylan biter och spränger
Härda ut
enda tanken
Så kommer solen
förvandlar
Tistelbollar och nässlor
har klätts skinande
Under natten kopplar järnkylan sitt grepp kring din kropp
spänner och bänder
smärtan och sorgen
outhärdlig
alla varför
alla frågor
kommer åter och åter
Håll ut
under natten iklädes du
den gnistrande skruden
Och kronan sätts på ditt huvud
De åren
alla åren…
Alltid det första ljudet
skärande
skoningslöst uppvaknande
Alltid det sista
innan nattens oroliga färd
Någonstans mellan då och nu tonades ljudet ner
Omärkligt till att börja med
En morgon fanns inte ljudet där
En kväll var det stilla
Och koltrasten sjöng
Dock
ett envist lågt bakgrundsljud
Oftast tystat av dagens alla göromål
Utan förvarning tränger det upp till ytan
Växer i styrka - bringar mig ur balans
Minnen
Känslor
För att sedan sjunka undan
Jag är på en annan plats nu
men minnet av kvicksanden
vägen försvann under mina steg
ett bottenlöst djup
nej, jag glömmer det aldrig
Kroppen ropar ännu
värker
minns i varje muskel
minns pressen, tyngden
minns kampen
Längtar ömhet
helande
hugsvalelse
Skönhet En vacker stilla sång solens sista sneda strålar äppelträdets vita skrud Väcker vemodet värker längtan En sällsam ton vibrerar d...
